grus

Jag gick i kras
en efter en
föll de
bitarna
av mig


en efter en
krossades de
som kruskorn
under en
fot


jag såg mig
mitt liv
min kropp
krasas i bitar
mitt framför
mina ögon


ingenting
att göra
medans jag
blev till grus
och vinden förde
mig vidare

tomt

ont gjorde det
ont gör det
ingenting kan få
det att gå över
himmel och helvete
allt i ett

sorgen att vara
sorgen att inte vara
kan inte
kombineras utan
bara finns där

ensam

allt tog slut
innan början
och luften försvann

andas du
min vän?

finns du?

existerar du?

Eller är jag blind, döv
eller död?

Kroppen vill ha något
som inte finns
som inte andas

en bild av en saga
inte verkligt
men ändå

så närvarande
håller jag på att
bli galen?

av ensamhet
av törst

bettet

det trasar sönder
mitt hjärta
slits i bitar och
blir aldrig helt

blodet rann nedför
dina läppar
när du tog en del
med dig

och här står jag
sönder
trasig
blodig
och sorgsen

tillbaka

du kom tillbaka. du från bardomen.

men större kraft. och större vilja.

att ta över

krossa och

förstöra



lämna mig trasig

förtvivlad och

rädd

tillbaka

du kom tillbaka. du från bardomen.
men större kraft. och större vilja.
att ta över
krossa och
förstöra

lämna mig trasig
förtvivlad och
rädd

ont

tomt var det bara
och ont gjorde det

idag, igår
för alltid

tar törnen vid
och skrapar sår

som aldrig försvinner

ord

orden tog slut
innan de började
munnen stängdes
innan den öppnades

och en strid ström av ord
gled över hennes läppar
fyllda av nonsens

han tittade och såg
ingenting bara
läpparna som rörde
sig snabbt och
smattrande

en strid ström av
ord som inte
hördes

ras

och allt bara rasade
ner över hennes kropp
och hon krossades
av tyngden
från hans ord

Kalle kul

Kalle kom knatande
över vägen

Kom kalle ropade
överstinnan

Kalle sprang med
skorna oknutna

Kalle andades snabb
och antog att
Överstinnan kunde
allt

blod

han andades
stötvis när vinden
tog i

handen
kramade den
trasiga biten
som var kvar

bitar blod

han öppnade
sin hand och
såg en bit
av
henne

hennes blod
hennes hand

han suckade
och slängde
bort stumpen
med blod

och gick vidare

bitar

bitarna låg som
små trasiga
täcken
i snön
hon såg att
vägen var slut

bitarna plockades upp
av en
förbipasserande
han ville
hålla sig
kvar

hon tog en
bit och såg
sitt hjärta
snärjas av den
närmaste på
vägen

hon såg ut
över sitt vägval

och undrade om
inte bitarna var
det som var
helt

sorg

Och känslan var som den från början
att man inte kunde ta på varandra
ändå så var det han som tog min hand
och började gå

vinden ven med oss på vägen
följde våra kroppar
i följsam smekning
ändå var jag den som
slutade vandringen
som tog bort min hand

vinden tystnade i träden
hans ögon var sorgsna
i den tystnad som blev
och dimman slet honom
från mig

så fortsatte jag vandringen själv
till slutet av stigen
som var fylld av snår och buskar
med blodiga händer och blodig kropp
avslutade jag det
som påbörjats

aldrig mer detsamma

Trasig

Fingrarna slets av och
hamnade på backen
i bitar
en och en

Naglarna blåste
i väg
i vinden

Armarna slets av
som två
köttbitar
Vingar som på
en fågel

Mina ben bröts av
i farten
och krasades
sönder
under foten av den
som fann
det roande
att slita mig
i bitar

Hjärtat låg där
rosa
i en blodpöl
som en kletig
klump
med fingeravtryck
efter
hans ovarsamma
hand

tomt

luften tog slut
när du kom in
där du stod
vid mig

Ensam andades jag
och luften blev
tung
utan dig

innerligt fanns du
inte
innerligt var du
borta
för alltid

dagens slut

och dagen hann
inte ens börja
innan den slutade
som en dagslända
upp och ner
en början och
ett slut
innan jag ens
hann blinka

Och du stannade i backen
snön föll ner
och du skrattade
det var längesedan vi
gjorde det.

Granen lutade lite
med all snön i topparna.
De gled sakta, följsamt ned
med en vindpust.

Snön hamnade på din näsa
och du skrattade medans snön
gled ner i form av små stjärnor
från himlens klara natt.

ögon

skrattande tog du av dig skorna
ditt vackra hår gled över axlarna
och jag älskade

du tittade på mig och log
medan din hand hittade min
kom vi går

dina fingrar ned för min arm
jag åtrådde dig och dina ögon

Andra bloggar om: poesi

lyssnar

vardagen lyssnar och ser
vad du gör och vill
dagen finns där
utanför din dörr

ta ett steg vidare
i verkligheten
börja andas och
lev med själen som
redskap

för allt finns där
hos dig och mig
en början, en start
ett slut utan tvivel

Andra bloggar om: poesi